Krönika 6: Det är så här det känns att vara en vinnare

Det började med att jag för drygt två månader sedan tvärsatte mig upp i sängen, mitt under mörkaste vargtimmen, blöt av svett och så gott som gråtfärdig av mardrömmen.

Nästa natt, samma sak. Samma mardröm, samma panik.

Jag började tvivla på mig själv. Ifrågasatte mina erfarenheter och min övertygelse. Kände att jag inte kunde ignorera budskapet i drömmen, inte när det återkom och dessutom inte föregicks av någon speciell händelse som kunde förklara drömmen.

Jag kröp till korset och berättade för Joakim. Han var, lindrigt sagt, skeptisk och det kan man förstå:
1) För det första är utgångsläget hopplöst.
Vårt DNA är i total avsaknad av vinnargener och lottoflax.
Vi är den där familjen som varenda gång lämnar Lisebergs spelhallar 500 pix fattigare utan att ha vunnit så mycket som en 50 grams Plopp i tröstpriskategorin. (Däremot brukar vi få hjälpa våra vänner med att släpa på alla deras stjärnvinster.)

Vi är familjen som en gång tippade hem 40 (!) stycken trisslotter i en tipstävling för välgörenhet (=ej tur, räknas ej) men som sedan ändå bara lyckades skrapa ihop knappt 300 spänn totalt i vinst på de drygt 50 helveteslotter som det blev efter att vi bytt småvinster mot nya lotter. Inte en enda vinst över 50 kronor…

Så vi vet vår begränsning. Och ägnar oss inte åt lotterier.

2) Jag har väldigt svårt för Postkodslotteriet och deras aldrig sinande, träddödande reklamregn. Faktum är att deras utskick är mer pålitliga och frekventa än SJ:s tågavgångar. Deras personligt-tilltal-smöriga reklam har en direkt motsatt effekt på mig och deras kuvert har alltid gått direkt till pappersinsamlingen utan att passera gå. Det ÄR fint att de skänker överskottet till föreningar och diverse behövande, men min välgörenhet sköter jag fint på egen hand, thank you very much.

Men så kom mardrömmarna…

Alla vinner utom vi. Hela kvarteret är miljonärer, bara familjen Angle harvar vidare på jobbet medan alla andra sippar champagne på altanen och gör High Five med Klicken-eller-Kocken-eller-vad-han-nu-heter mellan solsemestrar, en tur med helikoptern i Skärgårn och lyxshoppingorgier.

Det borde vara förbjudet att använda postnumren som lottnummer eftersom det innebär att alla kan sitt nummer i huvudet. Även om man inte är med i dragningen…

Det fanns liksom inget val efter den påstötningen från ödet, Gud eller vad man nu väljer att tro på.
Jag rotade igenom pappersinsamlingen, hittade det senaste utskicket (av årets hittills totalt 214) och anmälde mig lagom till maj månads dragning.

I förmiddags, när vi var ute en tur med bilen, plingade det plötsligt till i min mobil.

Vi höll på att köra av vägen, ska det erkännas, när jag såg att sms:et kom från Postkodlotteriet. Vi hade inte ens i vår vildaste fantasi trott att det skulle kunna hända oss. Men det gjorde det!

”Hur mycket blev det?!”, skrek Jocke medan han kämpade för att återta herraväldet över bilen.

Vi bestämde oss för att gå ut med vinsten direkt, för att undvika spekulationer:
Det blev två gästhanddukar av märket Newport. Ekologiska, vill jag poängtera, och de gick att byta in mot två vinglas eller en ljuslykta.

Men jag håller hårt i mina handdukar.

ÄNTLIGEN en vinnare.

Det är alltså så här det känns!