Krönika 3: Bland drottningar, tomtar och troll på Internationella Kvinnodagen

Ingen kan väl ha missat att det är den Internationella kvinnodagen idag. I media uppmärksammas den genom diverse statistiks mer eller mindre nedslående siffror, redogörelser för historiska händelser och hyllningar till starka kvinnor.

Gott så.

Vi behöver materialisera och konkretisera såväl de historiska hjältarna som dagens kämpar och orättvisorna som fortfarande finns. Jag levde så länge i tron om att jag hade exakt samma möjligheter som en man, att jag inte bedömdes efter en annan måttstock och att feminismen faktiskt hade spelat ut sin roll.

Jag var inte medveten om de uppoffringar som kvinnor (och några män) har gjort och fortfarande gör i jämställdhetens namn. Visst hade jag hört talas om suffragetterna och antikens sexstrejkande kvinnor, men det var ju DÅ. I en helt annan tid.

Parenteser i historien.

Jag förstod inte att kampen för jämställdhet är konstant och kräver dagligt engagemang.
Vi pratar om allt från kvinnlig rösträtt till kvinnosjukvård, likadana förutsättningar i arbetslivet och kvinnofrid.

Men också om små, mer subtila signaler, dagliga val och förutsättningsskapande möten.

_ _ _

Kanske visste jag inte eftersom kvinnornas historia inte belysts genom min egen utbildning, där läroböckernas innehåll (text & bild) och skolans litterära kanon bestod av män, män och åter män.

Min historiebok från gymnasiet (Alla tiders historia, Bergström, Löwgren & Almgren, Liber, 1985:3 uppl) är ett klockrent exempel. Den var avsedd för de humanistiska och samhällsvetenskapliga gymnasielinjerna och täcker genom sina 454 sidor in hela mänsklighetens historia. Redan en snabb genombläddring visar att kvinnorna lyser med sin frånvaro. De få bilder som porträtterar kvinnor föreställer kvinnor som vårdar, i hemmet eller som offer.

Två (TVÅ!) kvinnliga makthavare har förärats en egen bild: under den ena (en avbildning av Jeanne D´Arc) har mitt tonåriga jag skrivit med blyerts ”behöver inte kunna” och den andra föreställer Elisabeth I.
Bildtexten under drottningen lyder: ”Efter engelsmännens seger över den spanska armadan 1588 målades detta porträtt. Elisabeth I hade då vunnit sitt folks förtroende och framstod som den enande symbolen i en farofylld tid. Hon var inte någon skönhet men tyckte om praktfulla kläder och en majestätisk framtoning./…/.” (s 135) Så mycket mer får vi inte veta om Elisabeth som person.

Häpp!

Att kung Ludvig XIV på efterföljande uppslag porträtteras pråligt utstyrd i hermelinmantel och en frodig peruk som lockar tankarna till en påfågel presenteras som ”tecken på hans makt”. Någon plump antydning om att han skulle vara en ytlig, självförhärligande shopaholic får vi inte.

Inte en enda av alla dessa (manliga) härskare och världsmän från alla tänkbara epoker som porträtteras i boken får för övrigt sitt utseende kommenterat!

_ _ _

I själva lärobokstexten blir det tyvärr inte något bättre.

Kvinnorna syns i princip inte alls i texten.

Suffragetterna, som alltså spelade en viktig roll i kampen för kvinnlig rösträtt, nämns inte ens vid namn och deras arbete sammanfattas i två meningar: ”Engelska kvinnor hade före första världskriget fört en våldsam kamp för att få rösträtt. De kedjade fast sig vid offentliga byggnader, slog söner butiksfönster och hungerstrejkade när de fängslades – men utan resultat.” (s.316)

De reduceras alltså till en slags oresonliga terrorister, helt utan reflektion över att de faktiskt inte hade särskilt många lagliga möjligheter att föra sin talan. Att de arbetade på fler sätt än just våldsamma är tydligen inte heller värt att nämna, och de presenteras snarare som ett avskräckande exempel.

_ _ _

Det har givetvis runnit en del vatten under broarna sedan jag gick på gymnasiet.

Tyvärr såg det dock inte så värst mycket bättre ut när jag under början av 2000-talet läste på universitetet.

När jag studerade litteraturhistoria var det uteslutande män som föreläste om manliga författare. Vi ägnade månader åt Hamlets inre dialog (Är han galen eller inte?) och fick lära oss att Strindberg är ett geni som inte bör ifrågasättas.

Kvinnlig litteratur anses inte sällan banal och ovidkommande. Av männen förstås.

Och universitetet verkar inte vara något undantag.

Varför utforskade vi inte eller diskuterade det här fenomenet? Varför fick inte den banbrytande och (av manliga, samtida kollegor smutsigt motarbetade) Selma Lagerlöf en egen kurs? Varför fick vi inte diskutera Strindbergs problematiska kvinnosyn? Varför diskuterade vi inte den manliga dominansen inom dagens filmskapande och varför diskuterade vi inte hur vi som lärare kan förändra diskrepansen i kulturens värld genom en utvidgad, mer rättvis kanon?

Istället återskapar vi det rådande mönstret, om och om igen.

När jag läste till samhällskunskapslärare var vi kvinnor i rejäl minoritet och när läraren på ett seminarium såg sig tvingad att ta upp ämnen som jämställdhet och feminism vände sig männen automatiskt mot mig, som var ensam kvinna i gruppen. ”Det där är ju ditt bord”, sa läraren och så lades allt i mitt knä.

Ännu en gång reducerades jämställdheten till en kvinnlig fråga.

Något som bara rör kvinnor, trots att vi bara utgör drygt hälften av mänskligheten.

Och så ser det ju ut.

_ _ _

Den där dagen, i det där kvava grupprummet på Karlstads universitet, påbörjade jag mitt långsamma men plågsamma uppvaknande.

Jag hade så svårt att se mig själv i en offerroll.

Jag ville tro att min potentiella framgång hängde på mig, bara på mig och mitt hårda arbete, och inte på någon annan eller på något annat.

_ _ _

Beteckningen ”feminist” är idag ett nedsättande ord.

I såväl media som i kommentatorsfält på nätet matats man inte sällan med bilden av feminister som rabiata manshatare. Ofta ironiserade över, inte sällan föremål för grova, orättvisa övertramp. ”Alla vet ju att sådana där feminister är kvinnor som inte får tillräckligt med k*k eftersom inga män vill ha dem”. Det är liksom lösningen på problemet, enligt nättrollen: de stackars ratade kvinnorna – batikhäxorna – behöver en riktig man som straffkn*llar feministen ur dem. (Ursäkta explicit språk, jag reciterar bara några vanligt förekommande, ansiktslösa kommentarer! Kolla gärna in Flashback om ni vill fördjupa er.)

Man kan välja att skratta åt trollen, men inte sällan återkommer gubben Freuds trötta gamla tes om ett ”penisavund” som en förklaring trots att feminism inte handlar om vare sig en bit skinn eller något avund.

Feminism handlar om jämställdhet mellan könen och i förlängningen också om jämlikhet, om det högst rimliga i att alla människor, oavsett kön, hudfärg, ursprung, religion och övriga förutsättningar ska ha samma rättigheter.

Hur kan det anses vara kontroversiellt?

_ _ _

Rent konkret kan jämställdhet innebära att få samma lön för samma arbete. Idag tjänar en kvinna i genomsnitt cirka 13 % mindre än sin manliga kollega, på samma jobb.

Det kan också handla om hur man värderar olika yrken – det är till exempel absurt att de som tar hand om människorna på ett sjukhus har sämre lön än de som har hand om maskinerna på samma sjukhus.

Det kan innebära att man som kvinna äntligen börjar värderas efter sin kompetens och inte efter sitt utseende – drottning Elisabeth I:s exempel är tyvärr fortfarande lika aktuellt. Hur ofta ser vi inte hur media nästan tvångsmässigt anser sig nödgade att beskriva framgångsrika kvinnors utseende på ett sätt som man inte gör med män? (”Vår nya lilla världsmästarinna har ett sött leende!”) Eller hur kvinnliga meningsmotståndare i nätdiskussioner gärna avfärdas som ”fula och feta” istället för att bemötas med seriösa argument. Eller hur männen kan fortsätta sina offentliga karriärer långt upp i åren, trots växande mage och glesnande hår, medan kvinnor förväntas dra sig undan när de inte längre uppfattas som sexobjekt.

En annan viktig punkt är att man måste sluta med att skuldbelägga kvinnor i samband med sexuella övergrepp och våld, för att man anses ha varit ”berusad”, ”lättklädd” eller i övrigt ”provocerande”.

Kampen är, som ni förstår, långt ifrån över.

_ _ _

Vi har nyss sett hur den nya amerikanska administrationen dragit in viktiga bidrag till organisationer som arbetar över hela världen för att hjälpa kvinnor med att planera föräldraskap (preventivmedel & aborthjälp). Barnalstringsfrågan påverkar förstås även män, men det är oftast kvinnorna som drar det tyngsta lasset och som riskerar sin hälsa när de tvingas till illegala aborter och täta/farliga graviditeter.

Vi har också kunnat läsa om att beslutsfattarna i Ryssland har infört en ny lagstiftning som avkriminaliserar mäns våld mot kvinnor.

Här i Sverige är nedläggandet av BB i Sollefteå och politikernas hantering av människornas rädsla och protester ett aktuellt exempel på hur frågor som är viktiga för kvinnor ofta bagatelliseras och nedprioriteras.

Vår feministiska (?) regering och oppositionen måste för övrigt allvarligt börja fundera över varför kvinnor inom yrken som vård, skola och övrig omsorg är överrepresenterade i sjukskrivningsstatistiken. Många av kvinnorna är utbrända, en diagnos som ifrågasätts i högre grad än arbetsskador av typer som (generellt sätt) drabbar män. Ur såväl ett humanitärt som ett samhällsekonomiskt perspektiv måste myndigheterna sluta ”straffa ut” sjuka till arbetsplatser där anställda går på knäna och istället inse att man måste se mönstren och ta tag i de redan utförligt kartlagda samhällsproblemen bakom sjukskrivningarna.

Ur ett vidare perspektiv på genus och jämlikhet ser vi hur illvillig propaganda skapar fördomar och stigmatiserar i det aktuella fall i USA där Obama-administrationens lag om att transsexuella skolelever har rätt att använda den toalett som passar deras nya kön nu har tagits bort av Trump. Numera ska toalettbesökare använda den toalett som matchar det kön individen har på sitt födelsebevis.
Ett av argumenten för detta som anges är att möjligheten att välja toalett öppnar för sexuella övergrepp. Detta är vansinnigt, det finns inte någon sådan koppling! Det måste vara jättejobbigt och utpekande att se ut som en kvinna/man och bli utstirrad på ”fel” toalett. Inte minst för en ung person.

Det här är några exempel som borde lyftas fram idag och som borde få fler att våga visa att vi står upp för en feministisk grundsyn, oavsett partipolitisk bakgrund.

Vi måste också sluta upp med att slösa viktig energi på att käbbla om vad som kännetecknar en ”riktig” feminist och med att etikettera och fördöma varandra för vår olikheter.

_ _ _

Och låt för allt i världen inte feminismen reduceras till en dag med massa snack som sedan övergår i samma tysta och oförändrade vardag.

Eller alla dessa trötta floskler.

Jag minns hur en tidigare (manlig, givetvis) chef hade dukat upp med geléhjärtan i fikarummet på kvinnodagen. ”Till alla vackra, starka kvinnor!” proklamerade han stolt på ett kort intill asken.

Vad då ”vackra”? Vad har mitt utseende med kvinnodagen att göra?

_ _ _

Som hockeybloggare blev jag smärtsamt varse om hur mansdominansen och machokulturen i toppskikten av hockeyns värld inte bara drabbar kvinnorna utan också försämrar sportens möjligheter att utvecklas.

Alla förlorar nämligen på att inte alla människors kompetens och olika erfarenheter tas tillvara.

_ _ _

Tyvärr behövs feminismen och kampen för jämställdhet, jämlikhet och mänskliga rättigheter mer än någonsin idag. Det handlar alltså inte längre bara om traditionellt ”kvinnliga” och ”manliga” aspekter utan om att acceptera människor utifrån den de är inombords och den de vill vara.

Hon, han, hen – könet måste få vara irrelevant, ingen bör bedömas efter vilket kön vi har (eller är födda med) utan efter sina kunskaper, egenskaper och bidrag till samhället. Först då kan samhället till fullo tillvarata allas inre möjligheter.

Det är det som den här kampen handlar om för mig.

Och det är därför vi måste våga prata om det.

På riktigt.

Ta ställning. Ta med synsättet i vardagens alla små beslut. Få människor att förstå att det inte handlar om något hot utan om en möjlighet.

Och en nödvändighet.