Krönika 7: Med drag av vampyrfladdermus och Gizmo the Gremlin

Vissa har man fått (nåja, köpt) för sina synders skull.

Men vi ska väl börja i rätt ände:

Rensar förråden på gamla grejer som ska säljas av och nu har turen kommit till alla gamla Barbie- och Cindyprylar. 6 kartonger med dockor, kläder, möbler (till ett helt Barbiehus), bilar och stall – you name it. Jodå, jag var en passionerad Barbietjej långt upp i tonåren (byggde & sydde t o m en egen hockeyutrustning till dem då det verkar vara den enda outfit som aldrig gjorts till superbruden).
Dessvärre testade jag också min talang som frisör/stylist (en talang som visade sig vara obefintlig) genom att klippa och ”färga” håret och måla permanent make up på några av de stackars försvarslösa dockorna.

Så snart Emelie hade lärt sig sitta gick jag all-in på Barbie och dotterns rum fylldes till bredden av alla de fantastiska nya Barbieunderverk som inte funnits på min tid när man minsann fick bygga sitt eget (oreanga) Barbiestall i träslöjden.

Att Emelie sedan inte delade min fascination för den könlösa getingmidjan för fem öre var inget problem – jag förstår om hon blev förvirrad av min genusmedvetna (okej då, feministiska) uppfostran i kombo med min förälskelse i dockan som sägs ligga bakom allt från anorexi till könssterotypa samhällsstrukturer. Dessutom alibilekte jag så bra själv när jag dammade Barbidockornas gigantiska mansion.

Nu står kartongerna sedan länge i källaren och som den ”extrema samlare”-kandidat jag nog skulle vara utan min absoluta motpol ”äsch-vi-slänger-allt”, (Joakim) har jag lyckats förhala en försäljning längre än jag någonsin vågat hoppas. Även om jag inte tittat åt kartongerna sedan de packades ned för snart ett decennium sedan har jag i alla fall vetat att de FINNS där, redo för framtidens (motvilliga) generationer Anglar.

Men nu har jag äntligen mognat.

Jag är redo att släppa taget.

Det är bättre att dockorna och deras hästar, kök och långklänningar osv kommer till någon som faktiskt LEKER med dem.

Därför är hela köket nu fyllt med Barbie och hennes vänner. Annonserna är på väg ut på diverse köp- och säljsajter.

Det är då det visar sig att vi faktiskt fått en Barbieälskare i familjen. En fyrbent jävla Barbieälskare som dessutom har god smak och ett öga för det antika.

Vi pratar om Juni. Min besynnerliga men högt älskade chihuahua-/pinschermix med drag av vampyrfladdermus och Gizmo the Gremlin.

Av det tjugotal dockor som ligger i den översta kartongen som jag ställt på golvet väljer hon nämligen, med konnässörens fingertoppskänsla, i ett obevakat ögonblick ut den äldsta och mest värdefulla av mina gamla dockor.

När jag kommer tillbaka till köket och hittar f*nskapet har hon (hunden alltså, inte tvärtom) amputerat båda fötterna längs med fotknölarna. En arm saknas, och den kommer antagligen att sluta sina dagar i en hundskitpåse i en soptunna någonstans i Skäringsbolsområdet.

Den fräcka och nydanande frisyr som mitt 13-åriga jag gav henne är numera dockans minsta problem.

Och Juni suger obekymrat på ett par gamla Ken-byxor.