Det står en medelålders manlig landstingspolitiker med dumdryg uppsyn i Tv 4-nyheterna och försvarar beslutet att lägga ned BB i Sollefteå. Han gör det med en obegripligt illa vald formulering om att ”det har gått bra på andra ställen, så det ska nog gå bra här också!”

Seriöst!

Han har inte vett (eller insikt) nog att beklaga eller ens försöka förklara sin och sina kollegors prioritering.

Nu sitter den nyförlösta mamman Emma i tv och gråter när hon berättar om (och därmed återupplever) den rädsla och maktlöshet som hon och sambon kände, ensamma i bilen på en parkeringsficka i ett iskallt, ödsligt Vintersverige, när hon förgäves försökte hålla emot när krystvärkarna kom.
Mitt hjärta blöder.

Hennes tårar träffar rakt i solar plexus.

Raskt kastas jag tillbaka till mina egna förlossningar, trots att det gått snart 18 år sedan den senaste. Som trebarnsmor är jag väl bekant med den där känslomässiga berg-och-dalbanan av rusande hormoner som kommer som ett brev på posten dagarna efter förlossningen.

Då är man verkligen skör och hudlös och jag blir lite ambivalent till mediernas val att exponera henne så snabbt inpå.

Samtidigt vet jag hur media resonerar: Hon är vuxen och har dessutom själv gått ut och berättat om händelsen i ett uppmärksammat inlägg på facebook. (Fejjan är ju numera, på gott och ont och tillsammans med Twitter, den nutida journalistikens främsta uppslagskälla.) Journalisterna har kanske i många fall inte heller tillräcklig kunskap om hur omtumlande den här hormonpåverkan ofta är och det moraliskt tveksamma i att använda en nyförlöst kvinnas tårar för att få ett starkt inslag.

De som vill påverka opinionen ser nog inslaget som ett bra sätt att nå fram genom mediabruset till oss numera tämligen ”blaserade” mediekonsumenter. Vi får möta människor som faktiskt har drabbats av just det som man har varnat för när BB i Sollefteå trots omfattande protester lades ned.
Det är en viktig aspekt: det ju så här hon kände och då kan det vara viktigt att det verkligen får komma fram. Inte filtrerat eller sett i backspegeln.

Det är starkt av henne att träda fram och visa sina känslor.

Och samtidigt väldigt naturligt och sunt.

Långt ifrån de konstruerade konflikterna i alla dessa otaliga dokusåpor eller i-landsproblemen i vår vardag som vi tenderar att fästa alldeles för stor vikt vid.

Jag tror att det är därför mötet med henne berör oss så starkt och är så viktigt, på många plan.
De här känslorna är också något som vi behöver bli bättre på att visa i ett samhälle som blir allt mer opersonligt och kallt. I en värld där det har blivit allt lättare att avhumanisera, distansera sig och bläddra vidare.

Hennes sambo konstaterar i inslaget att det var ren tur att bäbisen var frisk och att inga komplikationer uppstod. Han frågar sig om ”de (politikerna) räknar med att det kommer att bli ett visst svinn framöver, ungefär som att man inte kan räkna med att alla hundvalpar i en kull överlever”.

Paret åkte hemifrån så fort de första värkarna kom och kan inte rå för att de inte hann åka de 12 milen till närmsta BB. Den resan tar normalt strax över 1,5 timme men nu tvingades de dessutom ta en omväg på grund av vägarbeten.

Det som Emma och hennes sambo fick vara med om när deras lilla flicka föddes i bilen är inget mindre än en skandal!

Att föda barn ska vara ett av de allra finaste, minnesvärda ögonblicken i ens liv. Det är dessutom tufft, förvirrande och nervöst nog som det är när ett nytt, skört litet liv ska komma till världen utan att man ska behöva oroa sig för att man inte ska få tillgång till kompetent personal & sjukhusets säkerhet. Komplikationer kan man aldrig helt utesluta, det vet jag av egen erfarenhet. Men den mentalt tuffa start som den här familjen nu har fått kunde ha förhindrats.

Jag är väl medveten om de svåra prioriteringar som våra politiker tvingas göra och valen som följer med detta. Men någonstans går gränsen när födande kvinnor lämnas i sticket på det här sättet. Det var ett hån när de massiva, fullt legitima protesterna mot nedläggningen möttes med en kurs i hur man föder barn i bilen(!).

Jag kan tyvärr inte undgå en gnagande misstanke om att män inte skulle ha behandlats på det här sättet… Jag är ledsen, men så känns det. (Jo, jag vet att även de blivande fäderna drabbas och lider av detta.)

Det här agerandet är inte värdigt ett av världens rikaste och mest välfungerande länder. Medan omvärlden kämpar för att förbättra vården för födande kvinnor väljer vi ett alternativ som faktiskt försämrar villkoren och riskerar människors säkerhet och i förlängningen också liv?

Politikerna motiverar ofta nedläggningarna med att större kliniker med större volym får mer erfarenhet och bättre resurser, men jag tror att födande par väljer närheten före storlek när alternativet är att riskera att föda i bilen. Det är i alla fall svårt att tro att parkeringsfickan eller soffan hemma är säkrare än det lilla sjukhuset…

Vi behöver fler barn och vi behöver människor som vill och vågar bosätta sig utanför de mer sjukhustäta storstadsområdena. (Läget på storstadsområdenas BB är ju också redan stundtals kaotisk och gynnas knappast av att fler ger upp och flyttar till upptagningsområdet.)

Det är helt enkelt så att man lokalt får höja skatten och kanske också centralt fundera över hur man kan utjämna förutsättningarna något.

Här handlar det faktiskt om liv och död.

I trygga, fina Sverige, år 2017.