Krönika 8: Vackra bilder i motljus vid insjö

*Det här är inte något sponsrat inlägg, dock varnas känsliga läsare för nyreligiös väckelsepropaganda.

Jag har aldrig förstått mig på människor som älskar sina bilar, pysslar med dem och visar upp dem som om de vore ett unikt konstverk.

Alltså – körkortet, min höga och lättparkerade lilla bil med en stereo så att jag kan yla ikapp med Freddy Mercury, Bono, David Bowie och alla andra storheter som trängs på mitt sprängfulla Spotifykonto när jag obekymrad om växthuseffekter och grönt skatteväxlingselände swishar fram i tillvaron är något jag verkligen värdesätter.

Men jag skulle aldrig slösa en eftermiddag på att stå och putsa på mitt fordon eller lägga ut bilder på metallkolossen i motljus vid en insjö. Jag skulle heller aldrig drömma om att lägga pengar på speciella fälgar (huvudsaken är väl att skiten rullar?), ”vingar” (wtf?), ultrasupervishlyvajchylampor eller annat bling bling. Jag har aldrig öppnat motorhuven och kan antagligen inte ens peka ut var man fyller på spolarvätska.

Några gånger om året lämnar jag min Mokka till människor som jobbar professionellt med att snygga till bilar. När bilen indikerar att det är dags för service lämnar jag den till folket som kan detta.

Spolarvätska fyller Joakim Angle på samtidigt som han öser kärlek över sin nya, älskade Volvobebis. Ibland får min Opel följa med honom till tvätthallen.

Mer än så blir det inte.

Det är ju trots allt bara en maskin.

Men så fick jag för några år sedan min oerhört efterlängtade Kitchen Aid i present av Joakim. Det tog en vecka innan jag plockade upp den – jag njöt så mycket av att se kartongen varje gång jag kom in i rummet. Väl upplockad stod den nästan en månad på sin paradplats i köket innan jag tog den i bruk. (Ni som har köpt en ny bil någon gång kan nog relatera till ångesten inför den första repan).

Dessutom blir det ju ofta så att höga förväntningar leder till besvikelse och mina förväntningar var, som nog framgått, skyhöga. Minns tyvärr allt för väl när jag föll för ”Oh-my-god-shiny”-dravlet om Mac-datorerna och fick en bedrövlig maskin som säljarna till slut löste in efter diverse reparationer och konstant strul som antagligen ensamt kommer förkorta mitt liv med minst två år.

Jag behövde dock inte oroa mig den här gången…

Jag har sedan tidigare flera andra hushållsmaskiner och både Electrolux och Bosch gör ett fantastiskt jobb när jag storbakar.

Men Kitchen Aid är mer än en kraftfull, robust och väl genomtänkt köksassistent!

Den är KÄRLEK!

Här står jag nu efter gårdagens bakbonanza och putsar tills den skiner, köper och pimpar med tillbehör (senast en köttkvarn) och lägger ut ett inlägg på fejjan med bild på mitt ”lyxåk”.

Precis som vilken annan stolt motorägare som helst.

Är det inte vackert, mitt vrålåk?!