Krönika 1: Om vikten av vår vikt – hurtiga statusar, fuskare och frost i Mumindalen

Det pratas i princip bara om fördelarna med att gå ned i vikt.

Fördelar är nog förresten ett lite för svagt ord i sammanhanget. Vikten av vår vikt, och då alltså RÄTT vikt, är snudd på hysterisk i dagens samhälle.

BMI verkar vara snudd på en ny religion och det hjälper föga att ett normaltränat hockeylag antagligen skulle klassas in som överviktigt om man bara tittar på de smala parametrarna som BMI innehåller. Jag såg med förtjusning att en ny studie visar att övervikt inte kan bevisas ligga bakom hjärt- och kärlsjukdom och diverse andra hälsohot som legat som kvarnstenar runt 2000-talets människors halsar.

Men frågan är om det gör någon skillnad?

I dessa vikthetsens och träningsnarkomanins tidevarv är det ju snudd på kriminellt att unna sig en dajm på öppen gata eller äta chips på en måndagskväll.

När man kommer hem från jobbet och
1) med skygglapparna på har lyckas kliva över den förebrående packade träningsväskan som står strategiskt placerad i hallen.
2) i trans har utfört alla släpande sysslor som att hänga tvätten man glömt i maskinen två dagar innan.
3) hittat diskbänken under all disk som inte fick plats i den överfulla diskmaskinen kvällen innan.
4) framgångsrikt har lyckats intala sig själv att middagens fiskpinnar faktiskt ändå innehåller lite fisk och att den mindre sunda paneringen ändå fastnar i stekpannan och därmed inte följer med till tallriken.
5) tjatat om läxor, pedagogiskt (nåja) har förklarat för barnen varför det är viktigt för den personliga utvecklingen att lära sig ta ansvar och sedan gjort det mesta själv och tänkt att vi börjar i morgon istället.

Ja, då är det äntligen dags för den där underbara, lätt nedsuttna och perverst hundhårsbeklädda soffan att få besök. Med tv:n på i bakgrunden (som nyhetsknarkare kryssar jag mellan kvällens olika nyhetsprogram) kryper så småningom mobilen fram.

Sociala medier.

You cant live with them, you can´t live without them, som någon vitsig person en gång sa.

Eller om det nu handlade om det motsatta könet.

Whatever! Poängen är densamma.

Det kallas för ”statusuppdateringar” men handlar snarare om ”statusuppgraderingar”!

Flödet fylls nämligen snabbt av alla dessa hurtiga incheckningar på fit-for-fart (eller det nu heter), crawl-kurser för vuxna och yoga-seminarier. Det cyklas några mil i regn och blåst, springs intervaller mellan julmiddagen och Kalle Anka och dessutom får vi följa våra ironmän och – kvinnor genom hela passet. Alltid pigga, fräscha och leende, förstås.

Skamset gömmer man kexchokladen och klurar på hur man ska hinna gå ned x antal kilon fram till lördagens baluns samtidigt som man slänger ett öga på klockan. Hinner jag till Maxi för att köpa en burk Champis innan de stänger?

Because I´m worth it.

Relaxa lite...
Relaxa lite…

Lyckligtvis finns det en rad sponsrade inlägg på fejjan som berättar EXAKT hur jag ska kunna gå ned 15 kilo på en månad utan att göra något annan än äta deras mirakelpiller med obskyr innehållsförteckning. Jag kan också köpa ett abonnemang för dyra pengar där jag får lära mig att man ska äta mindre kalorier än man gör över med (häpp!) eller kan testa hallon-/groddar-/slajmig-grön-shake- eller te-dieten med GARANTI om att gå ned i vikt. Grejen är att jag är helt säker på att till och med en lakrispipediet skulle ge samma effekt efter ett tag eftersom lusten att äta börjar minska redan efter 7 mål med exakt samma innehåll.

Jag har varit där. Jag har tränat som en gnu under större delen av mitt stora liv men det har inte hjälpt. Det vill säga inte på det yttre, det som räknas. Att alla mina värden varit topp trots övervikten syns ju liksom inte på selfies på instagram och twitter.

Jag har ätit viktväktarmat och fuskade inte en enda gång på fem veckor, med resultatet 0,0 kg i viktförlust. Skippat kolhydrater och druckit light-skit som antagligen är värre för kroppen än vanligt socker (i rimlig mängd).
Inget har hjälpt.

Ibland har jag allvarligt övervägt att skaffa mig en tatuering i pannan.
”Jag har fel på min sköldkörtel. Sedan jag opererade bort den har jag ingen ämnesomsättning alls”.
Men det fallerade på att jag inte fick plats med hela budskapet.
(Kanske skulle det ha funkat på kinesiska men då skulle så få ha förstått innebörden. Och jag skulle själv aldrig ha vetat om tatueraren istället hade plankat fyra tecken från en kinesisk restaurangmeny i stil med ”Nudelsoppa 75 kr”)

Jag har grinat på hemvägen från gymmet efter att en man kommit fram och berömt mig för att jag vågade visa mig där med min kroppshydda. Han trodde nog på allvar att han peppade mig. Efter det smög jag som operafantomen i kulisserna varje kväll tills gymmet blivit tomt innan jag vågade visa mig i den kasslerutstyrsel som somliga kallar träningstajts.

Finns det något mer laddat än att äta (eller inte äta) i den här världen?
Finns det något mer laddat än att äta (eller inte äta) i den här världen?

Nåväl. En vacker dag föll så äntligen allt på plats.

Jag älskar att se folks min när de berömt mig för min nya kropp, frågat mig hur jag har lyckats att nästan halvera min vikt och jag sedan förklarar att jag gjort en GBP (Gastric By Pass).

Åhå, säger de och man kan riktigt se hur deras”beundran” slocknar i deras ögon och hur munnen snörps ihop till ett smalt streck. Det förekommer till och med att det himlas med ögonen. Snudd på ofelbart får man följande två kommentarer:

1) Så pass. Jag som trodde att du hade gjort det själv.

2) Det gjorde min svägerskas arbetskompis moster (osv) och hon gick minsann upp varenda kilo igen och ytterligare 25 kilo. Dessutom höll hon på att dö av [valbar komplikation].

Jag bryr mig inte om vad de säger eller tror. Det är ingen quickfix och kampen är daglig och evig. Vill man tro att de tuffa förberedelserna (där man bl a ska gå ned 8 kg på en månad med LCD-kost inför operationen), en omfattande operation och livslång diet med dumpningar som ett brev på posten om man äter fel eller t ex äter för fort, är fusk så rör det inte mig i ryggen.

Jag gjorde det för mig och inte för någon annan.

Och jag gjorde det definitivt inte för att statusuppgradera mig på fejsboken.

Sedan kan det ibland äckla mig lite att jag bemöts så annorlunda, såväl i vården som i livet utanför, när de ser en normalviktig tjej jämfört med hur jag bemöttes som överviktig. Jag hälsas med fler leenden och söker jag vård möter jag mer sympati och förståelse än tidigare. Symptom avfärdas inte längre snabbt som överviktsproblem trots att de knappast är representativa för just överviktiga.

Normalviktiga har helt enkelt en gräddfil in i samhället på grund av nutidens syn på vikt som framgångsmarkör, trots att många smala varken lever mer hälsosamt eller är bättre anställda/kamrater/älskare eller människor än deras överviktiga dito. Faktum är att jag hellre omger mig med människor med en viss rondör och en mer avslappnad syn på livet än med supertunna ûbermänniskor som aldrig någonsin kan ta en fika och bara delar inlägg i stil med ”Så hinner du med att bestiga alla Europas berg under din semester”.

Och även om jag är tacksam över att vården satsade på mig och stolt över att jag har lyckats nå mitt mål finns det faktiskt några nackdelar med att helt plötsligt befinna sig inom normalspektrat av BMI-skalan.

1) Att huvudet inte riktigt hänger med och man fortsätter att dra med sig sju storlekar av varje plagg till provhytten med start på XXL. Expediten som tittar konstigt på en när man lämnar en mindre textilfabrik efter sig och inte kan svara på frågan ”vilken storlek har du?”
2) Vanan att man måste köpa ett plagg när man väl hittar ett som passar sitter i. Därför står man där villrådig i kassan med 17 reaplagg för totalt sisådär 3500 och en make som får något plågat i blicken när han funderar över var fynden ska förvaras: ”Har inte du redan en hel garderob full med klänningar?”
3) Apropå klänningar, ja. När man plötsligt kan ha korta klänningar och dessutom vågar sig på att cykla… Note to self: Korta klänningar blir ÄNNU kortare när man cyklar och det är svårt att hänga med i klungan när man hela tiden ska försöka dra ned fanskapet över troskanten. Dessutom blir det frost i mumindalen när man ska cykla hemåt under småtimmarna, även i juli!

Våga njut en smula!
Våga njut en smula!

Dessutom ska vi inte tala om servitören/servitrisens smalnande ögon när man ber om en barnportion på restaurangen. Man känner sig som värsta, snålaste parian och kryper skamset ihop i stolen när de indignerat och med en trött suck basunerar ut inför hela lokalen att ”barnportion serverar vi faktiskt bara till BARN!”. Då längtar man till USA där man kan be om EN enda pommes eller 7000 stycken om man så vill utan att någon dömer. Det är ju trots allt jag som är kunden, eller hur?!

Men skam och skuld kommer man långt på.

Uppenbarligen.