Krönika 5: Idrott är allt bra fint, eller hur? Ett förbannat inlägg om vår skenheliga nationalsport

Bryr mig ju inte lika mycket om SHL och sport som jag en gång gjort men kan inte låta bli att bli både besviken och heligt förbannad när jag läser om hur vuxna människor, idoler och förebilder för många unga, representanter för sin sport och välbetalda elitidrottsmän år 2017 alltså enligt Linus Söderström åker runt och hånar en motspelare för att han har NP-diagnos!

För den som inte känner till bakgrunden: Supertalangen Söderström har alltså gått ut i media och berättat om sina ADHD- och Aspergerdiagnoser och om hur detta inneburit att han mobbats av lagkamrater genom uppväxten. Detta gjorde han för att hjälpa och ingjuta mod hos andra i samma situation och för att uppmärksamma problemet.

Givetvis sumpade Hockeysverige chansen att hänga på och göra något bra av Söderströms starka berättelse. Man lever ju gott på myten om hur moraliskt stärkande och karaktärsdanande det är för unga att idrotta. Hur många gånger har man inte hört stolta föräldrar tacksamt prisa sporten för att den ”håller ungarna borta från dåligheter” och ”fostrar dem till bra människor”.

Och Söderström kallas ”särbarn” av sina motståndare i Sveriges högstaliga i nationalsporten Hockey.

Det finns inga bortförklaringar.

Jag vill se huvuden rulla.

En bra början, och något som jag hade sett till att göra som Brynäs-ledare (då det råkade vara Brynäs den här gången) är att låta snattrarna ta sig hem till Gävle bäst de vill. Väl där ska högsta lagboten delas ut och oavkortat skänkas till forskning kring NP eller till någon av stödföreningarna för barn och ungdomar som finns.

För sporten som helhet måste man bli bättre på att tidigt slå fast att man måste respektera varandra och varandras olikheter. Det är tämligen självklart och jag tror att många barn- och ungdomsledare redan idag gör detta. Problemet är bara att man också måste leva som man lär. Ungar gör ju som man gör, inte som man säger.

Bland vuxna spelare i våra högsta junior- och seniorserier måste man tydligt ta avstånd från kränkande tillmälen, till exempel genom att detta betonas i lagens egna regelverk och bötessystem. Men också genom dryga centrala böter och kanske också avstängningar.

Dessutom behöver svenska hockeyklubbar bli mycket bättre på sitt värdegrundsarbete, där man bland annat bör bjuda in och träffa människor utanför den där snäva hockeybubblan. Barn som inte har råd att spela, människor av annat ursprung och barn med särskilda behov, till exempel. Människor som är starkt marginaliserade inom sporten idag. Välgörenhetsarbetet är också starkt eftersatt om man jämför med t ex NHL, där man så gott som dagligen ser spelare ställa upp för fans både på individuell och mer generell nivå. Ironiskt nog är april ”Autism Awareness Month”, något som jag har sett lyftas fram i såväl sportvärlden generellt och i just NHL under mitt besök i USA nyligen.

Men tyvärr lär det som hände under dagens match sopas under mattan, precis som vanligt. SHL, redan idag ett sargat varumärke, lär hoppas att det glöms bort så snart som möjligt. Kanske går någon skitnödig höjdare, pressad av journalister som vädrar blod, ut med att det ska ”tillsättas någon utredning” och ”gås till botten med problemet”, men jag är tillräckligt luttrad för att förstå att det som hänt kommer att vara glömt så fort avskedsölen har korkats upp.

Brynäs lagkapten går ju till och med ut och säger att det är ”fjantigt att ta upp sådant som sägs på isen” och att Söderström ”bara ska svälja det”.

Idrott är allt bra fint, eller vad säger ni?