Den tredje dagen i paradiset, lördagen den 4/6 2016, skulle tillbringas till havs. För undertecknad, som blir sjösjuk bara jag står på bryggan, var det nervöst att ge sig ut på en 55′ tävlingssegelbåt och jag idisslade Calma likt en överambitiös ko redan innan båtarna hade lagt till utanför hotellet. Tungan domnar ju av de där tuggummina så jag sluddrade lite lätt när det blev dags att borda.

Jag höll på att dö när de körde fram små ribbåtar och jag insåg att jag, med min korta lilla solklänning, skulle tvingas häva mig uppför den veritabla, släta vägg som segelbåtens sida utgjorde. Det var inte bara min totala osmidighet som skulle avslöjas utan övriga i båten skulle också se alla mina (fd) privata delar.

Jag har hört talas om kvinnor som blir övernaturligt starka i krissituationer, som till exempel när deras barn sitter fastklämda i en bil efter en trafikolycka, och jag fick nog en skjuts av det där adrenalinet för jag studsade som Stefan Holm upp och över det där käcka lilla repstaketet som ramar in båtens golv. Skepparen tittade en smula förvånat när jag inte ens hade behövt ta hans utsträckta hand…
Efter att ha överlevt det traumat var jag så lättad att jag inte ens brydde mig om att jag skulle tillbringa större delen av dagen till sjöss, och jag kände inte en endaste liten antydning till sjösjuka.

Tvärtom var det en riktigt häftig upplevelse – inte minst som vi snart lade oss tillrätta i bukten utanför Nice för att titta på den regatta för gamla segelbåtar som gick av stapeln. En och annan yacht såg vi också, och en del av dem är verkligen regelräta små finlandsfärjor! En hade till och med ett garage för flera mindre båtar som kunde köra rakt in i stora dörrar i dess akterparti. Nästintill absurt!

Iles des Lérins

Så småningom satte vi av mot ön Iles des Lérins utanför Cannes. Dit seglade vi, och jag fick hjälpa till genom att hissa storseglet. Det låter svårare än det var – jag fick trycka på en knapp…
Skepparen var en erfaren seglare som faktiskt seglat med vår båt tvärs över Atlanten, så jag kunde slappna av och faktiskt njuta av att jag var på havet.

Lunchen åt vi på en liten restaurang precis vid vattnet, och omgivningen påminde mig om en resa till Bahamas för många år sedan. Vattnet hade en underbar turkos färg, sanden var så där vit och den lilla ”byn” var bara så där fantastisk att vi fantiserade om att hoppa av, sälja allt hemma i Sverige och köpa en (till synes) övergiven restaurang-/pensionatsbyggnad några meter längre bort längs den lilla bygatan.

Jag hann med ett litet dopp i den lilla turkosgröna lagunen mellan de båda öarna och vattnet var hm… friskt ska erkännas. Det skulle vara 19 grader Celsius påstods det, men frågan var om de inte menade Fahrenheit… Jag studsade upp kvickt som attan i alla fall.

Vi vinkade åt Cannes världsberömda strandpromenad – tyvärr hann vi inte gå i land där som planerat – men återvände ändå nöjda och belåtna till hotellet. Middagen som väntade är värt ett eget inlägg…